Fäktningens historia – medeltida vapen

Fäktning är en av de äldsta sporterna som man känner till genom historien, givetvis användes inte fäktning som sport från början utan det var mer allvarligt menat när man började fäktades. Trots det så krävdes det en hel del teknik och det var en stor eloge att vara en duktig fäktare. Förr i tiden så var svärdet den enda livförsäkringen som många hade och därför blev fäktningen mycket viktig.

Under medeltiden så använde man sig av en stor variation av vapen, man använde sig exempelvis av långsvärd, olika typer av enhandssvärd, stavvapen, dolkar, med flera vapen. Men även brottning och strid via häst ingick i konsten. Indirekt så fanns det heller inga regler som man var tvungen att följa. Under medeltiden så kunde man lära sig att behärska olika tekniker men tanken med att vinna en match var ofta att man skulle överleva, därför fanns det ingenting som exempelvis hette “slag under bältet” utan i stort sett allt var tillåtet och det var vanligt att motståndarna hade olika typer av vapen och fördelar som exempelvis häst. En motståndare kunde tävla på en häst medan den andra inte gjorde det.

Långsvärdet ansågs dock vara fäktningens viktigaste vapen under medeltiden och under 1700-talet så lärde de flesta fäktningsskolor ut långsvärdsfäktning. Detta finns att läsa om i dokument som har bevarats från skolorna på den tiden och en del av dessa skolor finns kvar än idag.

När man talar oFencing historym den historiska fäktningen inom Europa så benämns det ofta som historisk europeisk kampkonst som är ett samlingsnamn för de olika kampsporter som man har använt sig av inom Europa som är utdöda eller näst intill utdöda. Kravet för att en sport ska få vara med i historisk europeisk kampkonst är att det finns dokument som visar att den har funnits under många hundra år.